Vem i vår verksamhet ansvarar för att det är meningsfullt att gå till jobbet?

För ett tag sedan skrev jag några tankar om skillnaden mellan lycka och mening. Läs mer här. Poängen var att lycka är ett visserligen bra men ofta ganska kortsiktig tillstånd medan meningsfullhet är ett mer långsiktigt perspektiv som skapar energi över tid. Min gissning är att det flesta verksamheter eftersträvar att meningsfullhet kännetecknar deras verksamhet.

Anledningen till att frågan dyker upp här igen är att den tittat upp på ”radaskärmen” några gånger den senaste tiden. Dels inom skolan där vi arbetar en hel del, del inom företag vi jobbar med. Det som blivit centralt att förstå i de uppdragen är vilka typer av beteenden som eroderar mening. När jag sedan hittade denna artikel om just denna fråga började blipparna på radarskärmen få gestalt.

Scenen är att verksamhetens ledning har ambitioner för verksamhetens utveckling. Tidigare framgångsrika sätt att arbeta räcker inte längre, eller så har det bara rullat på och nu har organisationen fått upp ögonen för att det behövs ett tydligare fokus.

I båda fallen är det ett naturligt första steg att börja förstå läget genom att samla data och göra någon form av analys. Baserat på denna analys sker sedan ett utvecklingsarbete och beslut fattas som sedan ska leda till att verksamheten på ett eller annat sätt utvecklar eller förändrar sitt sätt att skapa nytta för sina intressenter. Ganska tydliga steg som inte kräver några större funderingar kring vad som ska ske.

Dilemmat uppstår när man börjar fundera på Hur dessa steg ska genomföras. Det ligger några inbyggda fäller i processen.

Förmågan att analysera är begränsad. I en artikel jag refererat till tidigare kan man läsa mer om att denna förmåga är en global bristvara. Undermåliga analyser, ofta baserade på förenklingar och förutfattade meningar är en stor källa till frustration. Ett enkelt sätt att minimera risken för bristande analys är att blanda in de personer som ofta vet mest om den vardagliga verksamheten; personalen. Alla kan inte vara med i allt men att använda företagets samlade kunskap i sitt utvecklingsarbete är ett säkert sätt att bygga meningsfullhet (och tvärt om).

Utvecklingsarbetet/beslutsfattandet sker med skygglappar på. En för snäv bild av verkligheten (styrd av rådande trender, gängse tankemodeller i branschen, ”sanningar” som inte bygger på vetenskaplig grund, gamla erfarenheter från en förlegad verklighet etc.) leder lätt till att det sätts upp förbehåll för utvecklingsarbetet som gör att det upplevs som meningslöst av det som först ska utveckla lösningarna och sedan även de som ska förverkliga de utvecklade lösningarna.

Båda dessa kan leda till känsla av meningslöshet men den största meningstjuven som vi ser är bristande förmåga att tänka igenom HUR arbetet ska gå till. VAD är sällan den stora utmaningen, det finns inte så många parametrar att labba med i de flesta fall, och dessutom är dessa normalt också kända för konkurrenterna.

I skolan pratas det en hel del om pedagogiskt ledarskap. Grundtanken är att det är viktigt att markera att det handlar om att leda pedagogiskt arbete och fokusera på just de parametrar som leder till effektivt lärande hos elever (t.ex. planer, genomföra och utvärdera lärande samt arbeta med formativ bedömning på ett systematiskt sätt).

Men det går ganska lätt att flytta över dessa framgångsfaktorer till vilken verksamhet som helst. Det är bara språket som behöver korrigeras lite.

Så den stora meningstjuven vi ser är det vi skulle kunna kalla opedagogiskt ledarskap, eller oförmåga att välja sätt att arbeta som gör att effekten blir en känsla av meningsfullhet hos de som ska utföra arbetet. Ingen vill vara opedagogisk så det finns ingen elak tanke bakom. Det är snarar en fråga om att vara ”tondöv” för detta perspektiv. ”Jag har ordning på min egen meningsfullhet och jag ser inte att andra behöver hjälp med den frågan. Trösten är att det inte krävs absolut gehör och små steg räcker långt och dessa går – till skillnad från verklig tondövhet – att utveckla och träna.

Så svaret på frågan i rubriken är väl ur ett filosofiskt perspektiv ALLA men i praktiken har ledningen/ledaren mycket stor påverkan. Att agera opedagogiskt stjäl både menigsfullhet och energi. Något som de flesta verksamheter in har råd att bli av med.