Måste man kunna allt innan man startar eller går det att lära sig skolutveckling genom att göra utvecklande aktiviteter som får plats i vardagen?

Sedan två år tillbaka genomför Arbetsmiljöverket en inspektion av det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan. Hösten 2015 har de hunnit halvvägs igenom de 30 procent av Sveriges skolor som de ska inspektera. Resultatet hitintills pekar bland annat på att skolledarna har en orimligt stor arbetsbelastning. Åtgärden, enligt Arbetsmiljöverket, är ett genomtänkt systematiskt arbetsmiljöarbete som fungerar förebyggande. Inspektionen fokuserar på att dokumentation finns, inte hur effektivt arbetet är i vardagen.

Från 31/3 2016 börjar dessutom en ny arbetsmiljöförordning gälla (AFS 2015:4) där ytterligare ett begrepp tillkommer utöver fysisk och psykisk arbetsmiljö och det är organisatorisk arbetsmiljö. Den föreskriften kan leda till både anmälan och skyddsstop baserat på brister i ledningens förmåga att beskriva mål och förväntningar eller oklara prioriteringar som leder till stress hos medarbetarna.

Just förmågan att arbeta systematisk verkar vara en återkommande utmaning i skolan. Det kan handla om arbetsmiljö, kvalitet eller utveckling, alla laggstadgade på något sätt. Alla tre kräver en investering i tid och intresse från både ledning och medarbetare för att komma på plats. Tid som inte alltid finns. Ska de ha någon effekt på elevresultaten måste arbetet leda till mer än dokumenterade rutiner som Arbetsmiljöverket kan inspektera. Forskningen (t.ex. Helen Timperleys) visar dessutom om lärarna sak engagera sig i en fråga så behöver de se en tydlig koppling till effekter hos eleverna. Och det är inte helt enkelt att visa när det gäller dokumentering av rutiner.

Det några rektorer har upptäckt är att arbetar man på rätt sätt med elevfokuserad utveckling så får man systematiken på köpet. Det blir en biprodukt av ett engagerande arbete i stället för ett eget projekt som ingen egentligen vill lägga tid på.

Den största utmaningen för att lyckas med detta verkar vara att det krävs en idé hos ledningen om vilken skola de vill driva och att de orkar driva utvecklingen mot den idéns förverkligande.

Hemligheten med att lyckas genomföra utvecklingsresan mellan nu och framtiden ligger i att lära sig medan man gör och starta med en verklig fråga som både medarbetare och ledning känner behov av att lösa och börjar bygga sin systematik från det. Att inte först sätta sig på en kurs ingen har tid eller råd med och sedan gå hem och försöka omvandla teorin till praktik fungerar inte.